memories

Idag lyssnade vi på några treor när dem snackade om reseledarutbildningen i spanien, den vi ska åka på när vi går i trean. När de berättade blev jag helt, helt varm inombords. De berättade om hur mycket de var tvugna att plugga, vad de gjorde på fritiden men det som fick mina öron att spetsas var orden om alla de lärt känna. Jag kände verkligen igen mig i deras berättelser - hur de kom väldigt nära personerna där nere på bara 4 veckor, hur de grät när de skulle åka hem och hur, ursäkta språket, jävla roligt de hade haft! Jag kan verkligen tänka mig att det är en time of my life upplevelse. Hittils är språkresan det bästa jag någonsin gjort, och det menar jag verkligen. Att få chansen igen, att åka på något sånt här och träffa massa nya människor ifrån olika länder, det är grymt och jag är så otroligt glad att jag får göra det här! Det är två år kvar tills det är min tur men det är alltid bra att ha något att se fram emot - eller hur?

Det som gjorde mig lite illa till mods var att jag, vi, kommer bli tvugna att säga hejdå efter de där fyra veckorna där nere. Jag vet hur hemskt det är och jag minns det så jävla väl. Sista kvällen var vi tvugna att säga hejdå till tyskarna och på morgonen innan vi skulle åka skulle vi säga hejdå till alla andra innan vi till sist skildes ifrån varandra - vi svenskar alltså. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag kommer ihåg att jag satt på min väska medans de andra stod vid rullbandet och väntade på sina. Jag var helt utmattad på grund utav feber och flygresan och jag kunde bara inte hejda tårarna längre. Jag ville bara tillbaka, ville aldrig att det skulle ta slut. Affe kramade mig, länge, jag fick inte ens fram några ord jag bara dränkte hans axel i tårar. När vi sen kom ut till föräldrarna som stod och väntade på oss blev vi allihopa en enda stor hög av lipande människor. Herregud, det måste sett knäppt ut. Ett gäng febriga hostande gråtande ungdommar mitt på arlanda som inte vill släppa taget om varandra. Tillslut sa vi hejdå iallafall, vi visste ju att vi skulle se varandra igen på återträffen i september. Jag och några till var dock fortfarande föräldralösa, vi skulle åka vidare till Göteborg. Framme där var det dags för det sista farvälet, det hade varit alldeles för många redan. Jag grät inte en tår då, det fanns liksom inga kvar.

När jag kom hem däremot, när jag vaknade nästa dag satte jag mig vid datorn och jag blev så jävla glad. Min MSN svämmade över av addningar och jag skaffade facebook (vilket var helt okänt för mig vid detta lagret men alla andra där nere hade det redan), även där fick jag hur många vänförfrågningar som helst. Det var så roligt, men samtidigt så hemskt. Några timmar tidigare hade vi alla varit tillsammans i paradiset men nu var vi utspridda över hela europa och skulle förmodligen aldrig se varandra igen. Jo, vi svenskar - men de andra betydde minst lika mycket. Jag, och förmodligen många andra, grät floder även här hemma - i säkert en vecka. Det var hemskt, det var verkligen det, samtidigt som det hade varit bäst.

Ibland tänker jag att jag skulle villja åka på språkresa igen, fast bara om jag vetat att det var exakt samma människor som skulle dit så vi kunde ses igen - jag skulle aldrig villja ersätta de minnen jag har från det stället med nya. Så, nu har jag fått skriva av mig lite. At last skulle jag bara vilja säga till er jag träffade och lärde känna där nere, ni har en speciell plats i mitt hjärta.♥

dagens humor

Ni bara måste se denna! Jag lovar er, ett gott skratt kommer ni få. Det är en kille som läser upp en uppsats en mellanstadieelev har skrivit om en ko. Inte visste jag att kor är så intressanta ;)

tyck lite synd om mig nu då....


Det här är vad jag har att göra innan sommarlovet. Kul? KNAPPAST! Speciellt inte företagsekonomin och historian då det är riktigt feta inlämningar. Jag överlever, tänk hur härligt det kommer kännas sen när jag klarat det! Tänkte iallafall att jag ska checka av den här listan när jag gjort färdigt något. Careface säger då ni, men det känns bra för mig iallafall. Hihi :)